◂ Tillbaka

BENGT JOHANSSON

6/6-1/7 2012


Ljusmaterialist har han kallats, Bengt Johansson. Det är ett bra ord. Själv säger han att hans målningar är "en dagbok i färg, form och ljus". Ljuset är sällan rent vitt, överflöd av ljus, eller rent svart, det vill säga avsaknad av ljus. Alla palettens nyanser, hela spektrat, finns med, ofta i koloristiskt känslostarka kombinationer.

Det finns en uppenbar passion i kombinationen av ljus och färger, en utpräglad sensibilitet för hur ljuset skiftar med årstider, stämningslägen och platser. Om tavlans dominanta kolorit är blå eller gul handlar om dygnets och väderlekens vandring, solens läge, årstidens höjd. Bengt Johansson kan nog lika gärna kallas platsens och tidpunktens ljusmålare. Han avläser ljustemperaturen, som barometern mäter lufttrycket och termometern värme och kyla.

För den som målar det han ser, utan en på förhand uttänkt idé om tavlans form, blir ljusväxlingarna en utmaning. Först när han griper penseln och börjar måla blir tavlan verklighet. Motivet finns där, men ljuset är föränderligt. Impressionisterna gjorde likadant, målade det de såg, som de såg det, och impressionismen är en av Bengt Johanssons inspirationskällor. Ett känsligt och uppmärksamt öga är förstås den nödvändiga förutsättningen för denna sorts konst. Valet av motiv får underordna sig ljusförhållandena, och därmed blir aldrig två tavlor riktigt lika varandra. Ljusets variation blir också konstens variation.

Hallandskustens speciella ljusförhållanden har han fått vänja sig vid, Vänersborgssonen som visserligen vuxit upp vid vatten, men ett annat slags vatten med annorlunda ljusspeglingar. Här är landskapsrummet så stort, säger han, men hemkänslan har tydligen infunnit sig, att döma av ett underbart strandängslandskap i skimrande blå nyanser.

Det finns ett direkt anslag och en påtaglig glädje och lust i hans måleri, den källan sinar aldrig, som han säger. Men Bengt Johansson är långtifrån bara målare. Hemma i den nyöppnade privata konsthallen i Långaveka utanför Glommen sitter några mosaiker på väggen. Jag hade lite cement över, säger Johansson underfundigt. Tecknar gör han också, praktiska motivskisser inför målningar kan inspirera till intensivt tecknande längre eller kortare perioder, någon gång i monumentalformat. Stenhuggeri har han ägnat sig åt, bland annat i den svarta diabasens rike i Göinge, och glaskonst, men då ofta i samband med offentliga utsmyckningsbeställningar. Bengt Johansson finns representerad i många landstingslokaler runtom i landet.

Men på Hamnmagasinet är det tavlor. Det är vardagligt, figurativt; abstrakt måleri förstår jag mig inte på säger han. Någon köksinteriör, ett stilleben med gitarr, men framför allt ansikten. Det är dessa ansikten som är det mest slående med Bengt Johanssons motivvärld, vare sig de har realistiska förebilder eller är sago- och fantasimotiv. Ansiktena är riktade rakt mot betraktaren och insisterar, med konturerna diffusa i impressionistisk anda, koloriten plats- och situationsbestämd, men med ögon som alltid talar med markerad svärta.

De där ansiktena tycks vilja mig något, eller också är det i själva verket så att konstmotivet för en gångs skull tittar tillbaka på publiken. Lite likgiltigt, avslappnat, lugnt vilande i sig själv, men också med en skarp uppfordran. Titta noga, tycks ansiktet säga, för jag är en unik individ, jag är människa precis som du. Hel och levande i ljuset.

Björn Gunnarsson